Balsam för själen

Helgen har tillbringats i Åkersberga och varit lugn och skön. Gårdagen började med ett dopp och sedan NYTTIG mat på McDonalds. Där träffade jag på mannen i min gamla fosterfamilj och vi blev ditbjudna på fika. Fast innan dess blev det lite shopping. Två par skor och fikabröd. Sedan bar det av till gamla fosterfamiljen ute vid havet. Det var så vackert där och en otrolig utsikt över öarna och havet och båtarna och.. Kan hålla på i evigheter! Vi satt på bryggan och fikade. Det var välbehövligt för själen! Spanade in det de hade byggt om också. På nedre plan hade de gjort en relaxavdelning med en bastu där stora fönster vetter mot havet. Tänk att sitta där en kuslig vinterkväll och basta. På kvällarna när det är alldeles mörkt ute är det en upplevelse att se finlandsfärjorna glida förbi. Dit måste jag åka snart igen, kan inte låta det gå så här långt mellan gångerna!

Shopping igen. Mat denna gång. Vi hade bestämt oss för sill och potatis. Innan vi började göra i ordning maten gick vi ned och tog ett dopp till. Klockan var ganska mycket och solen stod ganska lågt på himlen. Vattnet var varmt och det var verkligen njutningsfullt att ligga i vattnet. Jag älskar svenska sommarkvällar!

Fastän magen inte är i gott skick än så blev det vin till maten. Ibland måste man få unna sig lite utav de läckerheter som erbjuds här i livet!

Innan vi gick och lade oss titta vi på film - en riktig gammal klassiker - "SOS, segelsällskapsresan" med Lasse Åberg. Vad vi skrattade!! Stackars Stig Helmer. Han utsätts för situationer som bara han kan hamna i. Undrar hur många gånger jag har sett hans filmer. Kan i alla fall alla repliker utantill vilket säkert märktes i går kväll. Kunde nämligen inte låta bli att säga en del i förväg - till andras förtret.

Idag skulle vädret ha varit fint. Därför hade vi köpt matsäck och gjort i ordning allt för att åka ned till sjön. Solen sken. Ett tag i alla fall. Kanske tjugo minuter. Sedan blev det mörkare och mörkare innan det började regna. De andra som var där hade vett nog att bege sig när det började mörkna. Vi stannade kvar och var beredda att trotsa vädergudarna. Det SKULLE ju faktiskt vara fint. "Är inte himlen blå där borta?" Icke då. Regnet tilltog. Vi satt med paraply och jag kunde inte låta bli att fälla kommentaren ifrån "SOS" "ja, det är ju tur att ingen ser oss" när Stig Helmer och Ole befinner sig på soppråmen och finlandsfärjan kommer. Där satt vi, i regnet, med paraply och åt vår matsäck. Dock hade även vi vett (efter ett tag) att inse att det inte skulle bli bättre. Därför åkte vi tillbaka och åt vår mat på verandan istället. Fast trevligt var det i alla fall!!

Prinsen ringde i morse ifrån Tyskland. Han berättade att han hade badat i salt vatten, "havet heter det", sade han. Lite senare idag skulle han rida. "Du har väl hjälm på dig?" "Det är en liten häst." "Du har väl hjälm på dig?" "Det är en ganska liten häst." Jaja, hans mamma och pappa ser säkert till att han har hjälm. Stackars Prinsen som har en syster som hela tiden månar om hans säkerhet. Fast det är väl det storasystrar är till för? Saknar honom...

I morgon är det jobb. Mycket blandade känslor. Skönt att börja jobba och vara någon igen och inte bara gå hemma och ta det lugnt. Samtidigt så är inte magen bra och jag är orolig för att jag inte skall klara av jobbet. Mår man väldigt illa är det jobbigt att sitta med patienter och vara närvarande i det som sägs och sker. Jag klarar av det men det är påfrestande och gör mig ännu tröttare. Aldrig att jag skulle låta något gå ut över mitt arbete! När jag är där är jag fokuserad till hundra procent och skulle aldrig vara okoncentrerad och riskera att göra fel. Det som händer är istället att det går ut över mig själv när jobbet slutar. Tröttheten blir värre och smärtorna/illmåendet tilltar. Fast jag hoppas att det går. Det MÅSTE gå. Nu är det ju bara lite mer än en månad kvar...

//Heffa