Blogg från väntrummet..

Jaha, då var man här på vårdcentralen igen. Remiss är skickad till infektion på KS men de har inte hört av sig än så då ville VC att jag skulle komma tillbaka. Dag 27 nu med feber och jag börjar bli riktigt less. De är ganska säkra på att det är ett virus. De har dessutom uteslutit att det skulle vara något med lever, hjärta eller hjärna.

Igår sålde vi vår första vagn. Inte ens fem minuter hann den ligga ute på blocket! Skönt! Vet att den är populär och svår att få tag i men inte trodde jag det skulle gå så här lätt. Kunde nog lagt pä en tusenlapp till på priset. Men men! Lätt att vara efterklok! Douglas däremot ville inte släppa vagnen. Han lade sig i liggdelen och ville inte komma upp. Lite senare när vi var i källaren fick han syn på min gamla liggdockvagn och sen var det kört! Han drog runt p sin Docko och pysslade om den, kramade den, hyssjade den och vinkade till den. Han somnade med den också och hade med sig den till dagis idag. Jag fick INTE röra den!

Nä, nu hoppas jag på att det är min tur snart. Ogillar starkt VC:s system med drop-in på deras lättakut som varar en timme med begränsade tider :( Man måste sitta här minst 45 minuter innan för att vara säker på att få en tid..

//Heffa

Hoppas på virus!



Mamma, jag har skottat hela uppfarten!!

Ny vecka. Nya tag. Sjukskriven fortfarande. De nya provsvaren kommer denna vecka och jag hoppas på ett visst virus som kan ge feber i upp till fem veckor. Dock kan det även ge hjärnhinneinflammation, hepatit och lunginflammation men de tänkte jag klara mig ifrån! Nöjer mig med febern som nu är inne på sin tjugonde dag. Bara femton dagar kvar om den kvarstår i fem veckor!! På kvällarna när febern ibland sjunker något blir jag hoppfull och tänker att "i morgon är jag nog frisk". Tji får jag varje morgon när tempen istället har stigit till dryga 39°!

Det är på kvällarna när jag ska sova som ångesten kommer. Då spelar min hjärna mig många spratt. Tänk om jag inte får se Douglas växa upp? Tänk om det är leukemi eller något annat hemskt? Fast det borde de väl ha sett vid första provtagningen när de kollade blodstatus? Såhär går tankarna runt runt i huvudet. Då är det härligt att kunna hålla om Douglas och snusa honom i håret och lyssna på hans lugna andetag. För en stund kan jag känna lugnet infinna sig. Klart det inte är något allvarligt! Vi ska ju vara mamma, pappa och barn länge till! Dagtid tycker jag att dessa tankar är ganska befängda. Jag har ju bara feber och mår förhållandevis bra! Trött, visst, men det är ju inte konstigt! Och palpöm på höger sida av buken men det kan ju vara vad som helst!! Gasfyllda tarmar, ägglossning etc. Det här ska gå bra! Fast det är lite tufft med ovissheten..

Tröttheten till trots, jag måste ta mig till en sportaffär idag. Douglas behöver ett fleecefodrat regnställ. Var i en sportaffär i torsdags men då tänkte jag inte på det. Då var det nya Crocs som gällde. Egentligen skulle vi bara åka till Mormors jobb och hälsa på efter läkarbesöket. Det är ju lite trist att bara sitta hemma samtidigt som tröttheten gör att jag inte orkar så mycket. När jag ändå var på Mormors jobb som ligger bredvid ett stort köpcentrum så tänkte jag att vi kunde ta oss en titt. Det brukar alltid muntra upp! Men icke.. Orkade med sportaffären sen åkte vi hem. Det hör inte till vanligheten. Shopping har alltid haft en mycket positiv inverkan på mig, hur sjuk jag än varit! Nu måste jag se mig besegrad..

I fredags var jag och Douglas ute ganska mycket. Vädret var kanon och vi bara myste! Promenaden var dock inte mycket att hurra för, efter ca en km kändes det som om jag gick på knäna. Inte heller konstigt med en kondition som har sett betydligt bättre dagar och en långvarig feber. Ingen bra kombo.

Saknar min lille Prins.. Kärleken vet inga gränser!!

//Heffa

Och elefanter kan inte hoppa..

Inte utan min Docko!

Jaha, då sitter man här igen. Och lär så göra hela veckan. Nja, inte direkt framför datorn men hemma i huset. Min feber är kvar och har stigit något. Ligger nu närmare 39° och det är nu dag 14 med feber utan några andra nämnvärda symtom. Var hos läkaren igår och hon tyckte det var lite märkligt. Om det är en virusinfektion borde inte febern vara kvar så här länge så nu har jag lämnat diverse prover. Några får jag svar på i eftermiddag och några får vänta. De svar jag fick igår var alla negativa (eller positiva ifråga om att de var bra!!). Inga streptokocker i halsen (vilket jag heller inte trodde), ingen bakterieinfektion och ingenting konstigt i urinen. Bara vänta och se nu.

Det var en ganska uppmuntrande väntan på läkaren igår. Väntrummet var fullt av övervägande hostande personer. Dessa hostande personer tenderade att hosta lite mer och lite högre när en läkare kom gåendes i korridoren. Var det dessutom deras egen läkare som kom blev hostandet etter värre. Mysko! Tänk att en läkare kan framkalla världens hosta!! Komiskt, kan man tycka. Det tyckte i alla fall jag. Mitt ibland denna skara kände jag mig lite bortkommen. Vad hade jag där att göra? "Bara" lite feber som jag är ganska säker på går över av sig självt tids nog. Jaja, läkaren så allvarligt på det hela och vill att jag är hemma hela denna vecka till att börja med om proverna inte visar något och jag är feberfri till helgen. Hon ville att jag skulle vara hemma och hinna vara frisk minst ett par dagar innan jag går tillbaka till jobbet.

Jag lärde mig en del i det där väntrummet. Som att man inte behöver känna några gränser om man sitter där och är sjuk. Att rapa högt och ljudligt är inget att skämmas för. Inte heller att prutta. Att klämma sig ned mellan två personer i en liten tvåsistsoffa är helt legitimt. Den personliga integriteten tycks försvinna när man kliver innanför dörrarna till vårdcentralen. Att gå före i kön för att bilen förmodligen är felparkerad, dvs halva står nog på handikappsparkeringen utan tillstånd, är helt okej. Att tycka att läkarna kunde skriva ut recept kvällstid och även på helgerna är också okej. Kort sagt, det där väntrummet innehöll allehanda allsköna bortförklaringar och udda beteenden. Själv försökte jag bara smälta in och ta plats som betraktare. Intressant! I detta väntrummet finns två stora speglar. En ung herre i åldern 20-25 kunde inte sluta spegla sig. Han fixade frisyren, såg till att halsduken låg rätt och spottade på fingret för att kunna polera skorna som hade blivit lite skitiga. Han var även noga med att kön skulle bibehållas, i alla fall till dess att det blev hans tur och att han hade nummer TRE om någon nu hade missat det (vilket var helt omöjligt att missa!) Fredrik, mannen på 96 år (äldst i rummet, enligt den spegelfixerade herren) hade nummer TVÅ. En ung, icke myndig tjej, fick ingen hjälp. Hon var märkbart tagen av sin förkylning(?) men hade ingen förälder som var där och kunde skriva in henne. Var bara för henne att gå hem igen men det var ingen större fara skedd, hon kommer nog att krya på sig, även om jag tyckte att receptionistens förhållningssätt var en aning märkligt. Jag som inte gillar att gå till läkaren kan absolut tänka mig att göra det inom kort igen för att betrakta detta skådespel ännu en gång!

Jag lärde mig en annan sak också i det där väntrummet; elefanten är det enda djur som inte kan hoppa!!

//Heffa

Lycka!!

Ytterligare en dag hemma i sjukstugan. Har feber som inte ger med sig, snorig och halsont som dock är mycket bättre än för några dagar sedan. Och det här med snor - hur mycket snor ryms i en skalle egentligen? Ofantligt mycket har jag förstått det senaste halvåret med tanke på att sonen snorat konstant sedan dagisstarten. Och ja, jag håller fast vid dagis och kommer så att göra. Det är oftast de som själva arbetar inom skolväsendet som "väser" mest angående det som jag fasthåller vid - dagis. Det är likadant inom mitt yrke. Det finns de som kämpar för att vidhålla att vi är SJUKSKÖTERSKOR och inte sköterskor, sjuksystrar eller bara systrar. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vet ju själv vad jag är. Jag är ALLA de där benämningarna. :D Flyg på mig nu ni som vill!

Har läst senaste Mama. Fastnade extra mycket för intervjun med fotbollsfrun Malin Wollin. Mama frågade henne hur hon ser på det här med egentid. "Jag hatar uttrycket. Jag vet inte vad det betyder. Är det INTE egentid så fort barnen är hemma? Såklart man ska få vara själv inbland, men varför måste vi kalla det egentid? Det blir bara ytterligare ett stressmoment att planera in, ännu en sak som ska schemaläggas." Love it!! Är så less på alla som säger åt mig att lämna bort Douglas så att jag och Mannen kan få "egentid" och gå på bio etc. Vår dröm var ju den här lilla familjen. Vi har skapat den för att vi vill vara tillsammans. Varför ska vi då splittra på oss emellanåt? Vill vi gå på bio kan vi vänta nåt år och gå alla tre alternativt hyra film och titta hemma. Gå på restaurang kan vi göra alla tre. Åka slalom vill vi gärna göra och det kommer vi att göra när Douglas blir äldre. Vi har ställt in oss på att vi får anpassa aktiviteterna så att de passar just vår lilla familj. Jag skulle inte kunna vara helt lycklig och tillfreds om jag lämnade bort min lille Prins. Herregud!! Vi lämnar ju bort honom mån-fre på dagis, varför då lämna bort honom ytterligare?! Vi ser ju alla fram emot helgen då vi får vara tillsammans. Kalla mig gammeldags men det är VI som skapat denna familj och det är VI som vill leva i den. Tids nog kommer det tillfällen då vi kanske måste lämna bort honom. Vi väntar till dess.

I morse när Douglas druckit upp sin välling låg vi bara i sängen och höll om varandra och då och då klappade han mig på huvudet. Kan inte komma på något härligare! Älskar att se honom i ögonen och när han tittar in i mina med huvudet på sned. Han är helt otrolig min lille Prins!

Skrev om saknad igår. Den är minst lika stark idag. Dessutom känner jag saknad efter min fostermor men förhoppningsvis kommer hon (tillsammans med fostersyster hoppas vi!) förbi i helgen. Det är få förunnade att ha så fantastiska människor i sitt liv! 

Jag har gått i terapi i många många år (dock slutat med det för ett antal år sedan). Mitt allra största mål (och min dröm) var att få bo på landet, ha en man och barn att dela livet med. Dessutom var det att få ha ett arbete jag trivs med. Dåliga relationer skulle det inte finnas, dem skulle jag välja bort och inte umgås med dem som kräver energi. Jag är där nu. Jag lever min dröm och jag omges av människor som jag kan tanka energi hos och jag hoppas att jag även kan få andra att tanka energi hos mig. Livet är mitt nu. Ingen annan kan ta över det och styra mig. Jag bestämmer själv nu. Jag är så lycklig så lycklig! Jag gråter fortfarande dagligen (ibland flera gånger) men det är bara för att jag berörs så lätt av positiva saker och händelser. Som när jag kommer körandes på vår grusväg och ser solen lysa upp vårt hus. VÅRT hus. Sådana småsaker skakar om mig. Ingenting kunde vara bättre!

//Heffa

Saknad..

Jag är hemma och är sjuk. Det är första gången som jag är ensam hemma utan min lille Prins. Och det ska ni veta, är allt annat än angenämt! Jag saknar honom och vill bara åka och hämta honom men jag vet att jag måste stå emot. Han var sjuk hela förra veckan så det blev inget dagis för honom då. För hans skulle är det bra om det inte blir för långa uppehåll därifrån. Dessutom älskar han sitt dagis! I sommar blir det skillnad. Då är förhoppningsvis hans föräldrar friska och kan hitta på saker med honom.

Förundras varje dag över hur mycket man kan älska en annan människa. Douglas är mitt kött och blod. Visst, allt är inte en dans på rosor. Han kan vara en liten djävul emellanåt men det går över. Allt annat han gör väger upp hans dåliga sidor. Dessutom vet jag att hans dåliga sidor beror på något. I hans fall trötthet eller hunger så egentligen är det mitt ansvar som förälder att se till att minska sårbarheten för detta. Som igår. Mormor var här och vi skulle äta. Det var första dagen på dagis på länge, han var trött och småhungrig. Det tog ett tag innan maten var klar. Douglas ville inte sitta still. Han ville ha allt men ändå inte. Han kastade gaffeln, välte ut glaset osv. Efter mycket om och men fick han en flaska välling. Sedan vände det. Varför måste jag ta striden och försöka få honom att äta tillsammans med oss? Jag känner ju min son så väl. Den där lille djävulen han blir är ju bara ett beteende som har en bakomliggande orsak. Varför hjälper jag då till att skapa dålig stämning? Ge honom välling och han är nöjd och glad och framför allt mätt snabbt! Jag vet ju att han får i sig det han behöver och på dagis äter han mycket mat. Så idag blir det välling till sonen och lagad mat till föräldrarna! Slutet gott, allting gott!

Nästan varje dag kommer det nya ord från Douglas. Så himla roligt!! Dessutom gillar han att dansa mycket och att hoppa och stå på ett ben. Han hämtar oss och drar med oss till stereon och pekar. Sedan ska vi stå där alla tre och dansa. Önskar så att någon kunde smygfilma oss! Måste ju se hur kul ut som helst när vi härmar Douglas "moves"!

Nä, nu dags att göra något vettigt. Slänga in en maskin tvätt eller nåt och kanske ta en liten tupplur innan det är dags att hämta mitt lilla Hjärta på dagis!

//Heffa