Nu sätter mamma P!

Jag har försökt förklara för Douglas att ögonläkaren inte trodde att han skulle behöva glasögon. Hans astigmatism är inte lika svår som min. Men som han tjatar!! Okej, tänkte jag, han får prova ett par av mina glasögon. Givetvis väljer han de största. Hur mycket jag än säger åt honom att han inte passar i dem, dels är de lite stora, dels är det fel modell till hans runda ansikte men han bara skrattar åt mig. Han ska ha dem ändå! Fast när han sa att han skulle ha de till dagis var det dax att sätta ned foten! Vill ju inte att han ska bli retad liksom...

//Heffa

NEEEJ!!!

Fan fan faaan!! Jag vill vara hemmafru/hemmamamma. Det går helt emot min natur att lämna bort mitt älskade Hjärta när han gråter. Han är 14 månader, då ska man vara med sin mamma. Douglas fröken är dock underbar och hon kan snabbt lugna honom men det är ändå inte rätt! Kommer jag att ha dåligt samvete nu under hela hans uppväxt? Kommer han att komma ihåg detta och slänga det i ansiktet på mig när han är tonåring? Kommer han att stämma mig på alla mina miljoner jag kommer att tjäna när han går på dagis? Riktigt jobbigt i så fall..

Som jag tidigare sagt så saknar jag jobbet och det ska bli kul att börja jobba men allt har ju en baksida, i det här fallet att Douglas måste gå på dagis. Får dock glädja mig med att mitt yrke är det näst sexigaste enligt svenska män. Typiskt att läkaryrket kommer före..

//Heffa

'Bara' Heffa

Någonstans på vägen försvann den här lille bebisen. Nu är han en stor dagispojke! Jag lämnade honom nio i morse och hämtade honom halv två. Han släppte mig direkt när vi kom fram och sprang (nåja, gick!) raka vägen till favorittraktorn. Jag fick jaga honom för att få en 'hejdå-kram'. Gissa om det värkte i hjärtat?

Väl hemma igen undrade jag vad jag skulle göra. Jag, Heffa, ensam i drygt fyra timmar. Det var då rakt inte igår! Mer än ett ÅR sen närmare bestämt. Jag plockade lite och fick sen veta att jag skulle få finbesök så då blev det till att baka också.

Det känns konstigt att bara vara Heffa. Är så van att ha min lille son med mig hela tiden. Vad pratar man om med andra? Som på onsdag när mamma kommer hit för att sedan följa med till dagis och hämta Douglas. Jag vet, det är ju min mamma men jag känner mig udda utan Douglas. Om en vecka börjar jobbet och jag kommer vara bara Heffa.

Även om det ska bli ganska skönt att börja jobba och få använda hjärnan på ett helt annat sätt så kommer jag att längta oerhört mycket till helgerna då jag får umgås med Douglas 24/7. Han är ju mitt allt och jag hoppas att arbetskamraterna överser det faktum att jag kommer prata om Douglas hela tiden. Och visa bilder! Och gråta! Jag ber om ursäkt i förväg och lovar att det kommer gå över.

Douglas är mitt liv, mitt allt. Jag kommer sakna honom vareviga sekund som han är ifrån mig. Jag älskar dig, glöm aldrig det! Värst vad sentimental jag har blivit bara för att han har börjat dagis. Han har ju inte flyttat 'overthere' direkt..

//Heffa

Bakåtsträvare? Javisst!

Tre dagars inskolning på dagis denna vecka. DAGIS. Hör ni det - DAAAGIIIS! Och Douglas har fått nya FRÖKNAR! Det bästa av allt: fröknarna säger 'fröken' och 'dagis'. Kalla mig gammalmodig eller bakåtsträvare men försök lära ett litet barn att sägs förskola eller förskollärare. Eller så säger man fröken och dagis. That's it.

Douglas gillar bilar, traktorer, tåg, bussar, och hjul. Vi har inte satt honom i ett manligt fack. Det har han gjort själv. Han har fått leka med allt. Har har tre dockvagnar och två dockor. Om han leker med dem? Javisst! Han älskar vagnarna! Vad han tycker om dockorna? Vet inte för han ignorerar dem även om jag sitter och leker med dem. Vagnarna ställer han upp och ned. Och mekar med. Och snurrar på hjulen. FRÖKNARNA på DAGIS tyckte han var jättegullig när han gick och hämtade en dockvagn som det låg en docka i. Det är nu de inte tycker han är lika gullig: han tar dockan i huvudet, slänger in henne (ja, det är en hon (även om hon är könslös) lilla A säger det) i väggen och vänder upp och ned på vagnen. Sen står han där och snurrar. Det är nu lilla A börjar gråta. Dockan låg ju och sov och nu har hon vaknat och har dessutom ont. Jag måste verkligen lära min son ett och annat. Som att man inte får såra små flickors hjärtan.

För övrigt går det väldigt bra på DAGIS. Han älskar att vara ute och gå varv på varv runt dagiset med den stora traktorn. Jag tröttnade dock efter två men jag måste ju gå med eftersom han har en tendens att äta sten. STORA stenar, typ stenbumlingar. Han säger ifrån också. En fyraårig pojke (såklart, det handlar om en traktor) försökte ta traktorn. Då puttade Douglas omkull honom. En treårig pojke satte sig i vägen för Douglas hela tiden och lade fram sitt ben så att han skulle snubbla. Då bet han pojken i foten. Såklart blev jag lite arg på Douglas för bitas får man ju inte göra. Inom mig skrek jag 'that's my boy!'

Lunchen klarar han galant ända tills han nästan somnar. Han är en mästare på att kasta mat både på mig och FRÖKNARNA. Nähä, var det inte det man skulle göra? Då måste jag nog omprogrammera honom. Att det sen tar 40 minuter för honom att somna i vagnen fastän han är så sjuukt trött och att han bara sover i 20, vad gör man åt det? Jaja, det blir nog bättre snart..

//Heffa

Say no more!!

Att duscha är en bedrift. Att duscha ifred är stört omöjligt. Att duscha i ett tomt badkar finns inte (där finns badankor, en tandborste, pensel, disktrasa, nappar och en foppatoffel. Typ. Allt beror på Douglas fantasirikedom för dagen!) Att duscha och hålla sig lugn i samma veva som en viss liten herre dyker ned i toaletten.. Say no more!! Kom dock på den briljanta idén att lägga en femton kilo tung gummerad vikt på toalocket!! Trodde jag. Kom på detta igår. Idag lyckades han dra ned den när jag borstade tänderna. PÅ MIN FOT! Say no more.. Jag älskar honom såklart ändå!

//Heffa

Andra sittningen

Köket är numera ett minerat område. Spelar ingen roll hur noggrann man har varit. Lik förbaskat har man insmetade makaroner under fötterna. Eller vindruvor. För att inte tala om BANAN! Så en vanlig syn hos oss är Douglas som intagit andra sittningen. Den middagen är dock inte lika glamorös, om ni frågar mig. Vad Douglas tycker däremot vill jag inte veta..

Nä, nu måste jag fylla på med lite gift. Det river i kaffetarmen.

//Heffa

Tisdagen avslutades på...

...McDonalds!! Man får passa på med sådana "lyxmiddagar" när man är utomsocknes.

Tidigare på dagen hade vi varit på centrum med mormor, kusinerna och svägerskan. Barnen lekte i lekhörnan som ligger vid rulltrappan. När jag satt där och tittade på barnen hörde jag en liten pojke i rulltrappan fråga sin mamma om han också fick leka. Då sade mamman: "Vad säger vi om sådana ställen?" Pojken svarade: "De är fulla med bakterier och baciller." Ledsamt slog han ned sitt huvud.. Vad är då jag för en mamma som låter min son leka där? Är jag oansvarig eller sund? Jag anser i alla fall att det är bakterier som ger någorlunda friska ett fullgott immunförsvar!!

//Heffa

Man glömmer så fort..

Den här killen gör min dag. VARJE dag. Hans leende på morgonen (läs: typ 9) när man vaknar får en att hoppa kvittrandes upp ur sängen. Det gör inget att man har sovit som en kratta för att han prejar ut en ur sängen. Med en hand i golvet kan man sova ganska hyfsat ändå! Och de där sparkarna i ryggen - de är glömda när han fyrar av ett leende. Han är mitt allt!

//Heffa

Finbesök!

Finaste Fostermor- och syster svängde förbi idag. Douglas passade på att vila i Fostermors famn. Kul! Jätteroligt!! Det gör han hos mig varje dag. NOT! Men jag är inte bitter eller avundsjuk på något sätt. Inte alls. Tvärtom!! Och det är jätteroligt att pappa får björnkramar och monsterpussar men inte jag. Jag unnar honom det. Jag får ju också riktiga slemmiga tungkyssar av Douglas. I alla fall om jag har munnen full med godis..

//Heffa

Mamma och kärleken!