'Bara' Heffa

Någonstans på vägen försvann den här lille bebisen. Nu är han en stor dagispojke! Jag lämnade honom nio i morse och hämtade honom halv två. Han släppte mig direkt när vi kom fram och sprang (nåja, gick!) raka vägen till favorittraktorn. Jag fick jaga honom för att få en 'hejdå-kram'. Gissa om det värkte i hjärtat?

Väl hemma igen undrade jag vad jag skulle göra. Jag, Heffa, ensam i drygt fyra timmar. Det var då rakt inte igår! Mer än ett ÅR sen närmare bestämt. Jag plockade lite och fick sen veta att jag skulle få finbesök så då blev det till att baka också.

Det känns konstigt att bara vara Heffa. Är så van att ha min lille son med mig hela tiden. Vad pratar man om med andra? Som på onsdag när mamma kommer hit för att sedan följa med till dagis och hämta Douglas. Jag vet, det är ju min mamma men jag känner mig udda utan Douglas. Om en vecka börjar jobbet och jag kommer vara bara Heffa.

Även om det ska bli ganska skönt att börja jobba och få använda hjärnan på ett helt annat sätt så kommer jag att längta oerhört mycket till helgerna då jag får umgås med Douglas 24/7. Han är ju mitt allt och jag hoppas att arbetskamraterna överser det faktum att jag kommer prata om Douglas hela tiden. Och visa bilder! Och gråta! Jag ber om ursäkt i förväg och lovar att det kommer gå över.

Douglas är mitt liv, mitt allt. Jag kommer sakna honom vareviga sekund som han är ifrån mig. Jag älskar dig, glöm aldrig det! Värst vad sentimental jag har blivit bara för att han har börjat dagis. Han har ju inte flyttat 'overthere' direkt..

//Heffa