Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är en helt underbar dag! HURRA HURRA HURRA!!
Solen skiner, fåglarna kvittrar, utemöblerna står på balkongen och en ekorre hoppar mellan träden. I sovrummet ligger Douglas i sin säng och pratar för fullt. Gissa om jag älskar hans röst?! Nu för tiden lägger jag honom i sin säng när han börjar bli trött och så ligger han där och pratar till dess att han somnar. Jag tittar till honom då och då. När jag lägger honom ger jag honom en napp som han alltid byter ut mot en annan på en gång! Han har en massa nappar under kudden som han plockar fram och provsmakar. Mammas lille Prins!
Vilket liv jag lever! Jag omges av positiv energi (nej, jag har inte gått och blivit "flummig") i form av människor jag älskar. Det är min lilla familj, mina föräldrar och syskon, svärföräldrar, svägerskor och syskonbarn och min kära fosterfamilj. Till detta kommer också vänner och alla mammorna i mammagruppen! Vi är sju mammor som träffas regelbundet hemma hos varandra (nej, inte här än men snart!) och jag hoppas verkligen att vi kommer ha fortsatt kontakt fastän våra barn växer upp till självständiga individer! Vad mer kan man önska sig av livet? Mer än kärlek? Så klart att det finns annat också som en perfekt kropp, en massa pengar, sjötomt etc men det är ingen idé att sörja det man inte har! Bättre att leva i nuet! Nu är det som det är och jag är nöjd. Mer än nöjd.
Här på landet tycks alla köra Volvo. Vi med. I alla fall den ena bilen. Det är en V 40 anno 2002 och tillsammans med den andra bilen (anno 2011) har vi sänkt medelåldern på bilarna här med typ 100 år!! Vår Volvo känns plötsligt som värsta åket!! Här kör man 244, 240, 740 sedan utan ljuddämpare, 740 kombi, 940 och så har jag sett en v 70 med den allra första karossen! Inte illa! Jag gillar vår Volvo. Sjysst komfort, lagom stor (för TVÅ personer!), bra stereo och skön att köra. Med tanke på att det är första bilen för mig så kan jag inte klaga! Den får gå tills den skrotas!
När jag var gravid och vi berättade att bebisen skulle heta Douglas var det inte många positiva reaktioner vi fick. Ingen sade något, varken bu eller bä så tystnaden fick tala för sig själv. En person var dock väldigt öppen med vad han tyckte och det var Prinsen d.ä. Han var orolig för att Douglas skulle bli en sådan som bryter mot lagar och regler. Säkert kommer han att tatuera sig innan han fyller 18 också. "Är det inte bättre med Victor (som var det första namnet vi hade men eftersom det låg på topplistan över de populäraste namnen valde vi bort det) istället?" Det där med att tatutera sig innan 18 års ålder är han fortfarande orolig för. Kanske har han sina skäl? Douglas är i alla fall oerhört fascinerad över pappas tatuerade armar! Nu är det i alla fall en Douglas och det passar honom. Han är tuff och absolut ingen Victor!!Häromdagen stod han själv för första gången i mer än tio sekunder!! Han höll i en penna så han var inte riktigt medveten om att han stod själv. Varje dag sedan dess har han stått själv korta stunder. Mammas lille kille börjar bli riktigt stor! Det bästa han vet är att hålla handen och gå, särskilt om vi är ute!
Nu ska jag kolla hur långt mina skor har kommit som jag beställt via nätet (japp, skofetichisten är tillbaka!!) och sedan sätta mig på balkongen igen med en dubbel espresso och ett korsord!
//Heffa
