Kryper på knäna

Mycket på jobbet som vanligt. Dock ej med patienterna utan med det gamla vanliga. Hur mycket orkar man egentligen? Försöker intala mig hela tiden att "ta ingen skit, ta ingen skit" och så kommer de. Vad händer? JAG TAR SKIT!! Fast jag känner nu att det gör jag inte länge till för jag kokar inombords och kan inte hålla mig längre. Jag ska inte få något utbrott, jag skall bara säga "NEJ NEJ NEJ och åter NEJ!!!" Sedan får de göra vad de vill.

Solen skiner och det är underbart ute! Tur att det finns något som är bra när jobbet äter upp en. Man kliver upp tidigt på morgonen, åker till jobbet, jobbar tills allt snurrar och man går på knäna, tar sig hem (oftast lite handling innan man är hemma), lägger sig på soffan, tar sig i bästa fall fram till spisen och FÖRHOPPNINGSVIS tar man bort makaronerna innan de har kokat i 20 minuter bara för att man inte orkade ta sig tillbaka till spisen när klockan ringde, kryper in i duschen, torkar sig (om man orkar sträcka sig efter handduken - det går att lägga sig blöt också!), lägger sig i sängen, slår på tv:n, suckar, pustar, stönar, knäpper av tv:n och har man tur så somnar man. Någonstans där emellan surfas det på nätet. Ungefär så ser mina vardagar ut. Kul i jul! Det är bara en och en halv månad kvar. Sedan börjar det lugna ned sig. Hu!

Tänk om dygnet kunde ha lite fler timmar. De skulle kunna petas in sådär kring fem-sex på morgonen och ge alla lite sovmorgon! Vore inte det en bra idé? Fast då skulle man säkert hitta på annat att fylla ut timmarna med.

Är ledig på fredag och förmodligen så kommer jag att sluta tidigare på torsdag. Emellertid har planernan ändrats lite. Som vanligt. Kanske stannar hemma i helgen, orkar inte med detta strul fram och tillbaka hela tiden. Då får det vara.

//Heffa