Stereotypt tänkande

Dagen började bra. Klev upp tidigt. Tittade på nyheterna och bara var i stunden. Sedan gjorde jag mig i ordning för att ta mig till mammas gräsmatta så att jag skulle kunna bättra på solbrännan lite. Istället för att ta bussen till busshållplatsen närmast mamma så åkte jag bakvägen och tog en promenad genom min barndomstrakt.

När jag började gå där kom jag att tänka på en sekvens ifrån Lejonkungen när pappan säger till Simba att allt en dag kommer att bli hans. "Allt som solen rör vid..." Så kändes det när jag klev av bussen och styrden färden mot mitt barndomshem. Allt var vackert och badade i sol. Här och var kom en stark och koncentrerad doft utav Kaprifol emot mig. Trodde inte ens att den blommade fortfarande men det gjorde den. Finns inget som doftar som den! Många hade rosor i sina trädgårdar. Jag vill också ha det - en mörkröd klätterros. Det är något visst med rosor. De är vackra och majestätiska.

Dagen var lagom varm och det var skönt att ligga i solen. Stundtals fläktade det och gjorde att jag kunde ligga ute flera timmar i sträck. Sedan var det dags för återbesök hos läkaren. En hemsk upplevelse! Hon är inte min ordinarie läkar för han är på semester. Sist jag var hos henne gick det riktigt bra och jag kände att jag blev tagen på allvar för första gången på länge hos en somatisk läkare! Dock var inte så fallet idag. Är nästan helt säker på att hon hade läste igenom min journal och hittat en gammal diagnos. Därefter blev jag behandlad. Hon ifrågasatte ALLT jag sade. Jag har stött på det här stereotypa tänkande och fördömandet så många gånger att jag borde ha lärt mig hur man hanterar det men det gjorde jag inte. Jag skämdes, kände mig värdelös och var helt gråtfärdig när jag gick därifrån. Det enda sätt som jag nu kan protestera på är att inte hämta ut all medicin hon ville att jag skulle ha. Jag behöver ingen psykofarmaka som hon tyckte att jag skulle ha mot min ångest och oro. JAG HAR INGEN ÅNGEST!!! Fast enligt henne har jag det. Vad svarar man på det? Jag om någon vet hur det är att ha ångest och det har jag INTE nu och OM jag hade haft det så hade medicinet varit det sista som jag skulle ha tagit. Nu för tiden har jag andra sätt att hantera jobbiga situationer på.

Jag sade att jag vill börja jobba så fort jag är frisk. Då frågade hon när jag är frisk. Svarade då att jag vill börja jobba så fort jag slutar kräkas och må illa. "Då är du ju inte frisk." För mig räcker det med att illamåendet är borta. Det är det som gör mig nedsatt i arbetsförmågan. Hon frågade mig också hur jag hade haft det i helgen och jag svarade ärligt och sade att den hade varit tuff. Då var hon helt säker på att det var orsaken till att jag mår dåligt. Påminde henne om att jag har mått illa och haft ont i magen i en månad men nej, det ville hon inte lyssna på nu när hon funnit källan. Visste inte vad jag skulle svara. Vad jag än sade så blev det fel. Jag ÄR INTE MIN GAMLA DIAGNOS! Det var så frustrerande att sitta där och bara ta en massa skit som jag VET beror på inställningen hos flertalet vårdpersonal. Jag är inte sådan som de försöker måla upp en bild av. Har aldrig varit sådan. Vi kan vara olika och vi bör ses som olika individer som några som har vilken sjukdom som helst. Alla lunginflammationer ser inte likadana ut och de kan behöva olika behandlingar. Är så ledsen att det fortfarande är så här.

Läkaren nästan skrattade åt mig när jag ville börja jobba på måndag. Nej, jag skulle vara ledig i två veckor (det blev slutligen EN vecka) och jag skulle äta sömntabletter så att jag får sova och ta mediciner vid oro. När jag protesterade frågade hon hur jag hade tänkt att bli frisk. Dock fick jag mediciner mot magen och illamåendet. Hon skickade också en remiss till gastro (efter en lång diskussion om vilket sjukhus hon skulle skicka det till. Jag sade att det inte finns gastro dit hon skulle skicka den. Åtminstone inte finns det det när vi skulle skicka dit en patient ifrån grannkommunen. Fast hon kanske har en specialdeal - vad vet jag?). Förra gången sade jag att magontet och kräkningar kanske bara är psykiska men det trodde hon inte. Idag verkade hon inte lika säker. Hoppas, hoppas att gastron visar på något lite allvarligt så att jag kan få knäppa henne på näsan!

Nu skall jag i alla fall gå hemma en vecka. På gott och ont.

Efter detta hemska besök, som jag försökte avsluta men som belv 45 minuter långt, var jag nästan helt knäckt men jag tröstade mig med en ny mp3-spelar med 1 gb. Äntligen! Synd bara att det inte blev av förrän efter en sådan här fruktansvärd upplevelse. Kommer säkerligen återkomma till detta flera gånger i framtiden.

God Kväll!!

//Heffa