Tolkning

Hur har dagen varit?

Beror på vad som menas med den frågan. Senaste åren har jag varit så van vid att svara hur det är med mitt psykiska mående. Får någon annan frågan om hur det är så blir kanske svaret: "Det är bra, har precis köpt ny bil och vi håller på att renovera badrummet efter en läcka." Eller nåt men ni förstår säkert tanken. Mitt svar har varit annorlunda fast det har också varit beroende utav vem det är som frågar. Oftast har svaret bara varit ett kort "okej" eller "det är bra".

Hur har dagen varit?

Idag har det varit okej. Tungt men okej och jag överlever som jag har gjort alla andra dagar. Magen krånglar fortfarande och det gör fruktansvärt ont emellanåt men jag skall ändå börja jobba på måndag. Har inget annat alternativ för jag klarar inte av att gå hemma längre och bara ta det lugnt för att få magen att läka. Då blir jag nästintill deprimerad också. Utav två åkommor väljer jag magsåret. Depressioner är inget att leka med. Tro mig, jag vet.

Tog en promenad med en kompis till sjön. Väl framme klädde jag av mig (hade bikini under) och dök i. Första dopper i "riktigt" vatten utan klor denna sommar. Ljuvligt! Det var varmt och solen sken fastän klockan slagit sex. Sedan satt vi på bryggan för att torka något sånär. Efter det var det dags för att ta strid med bromsen i skogen och dessa tycktes aldrig ta slut eller försvinna. Tur att det bara är tre kilometer genom skogen!! ;)

I morgon skall jag till Åkersberga. En klasskamrats mamma bor där och vi tänkte sola lite och äta gott och sedan sova över. Kanske lite shopping också, det brukar man bli glad av!! Förresten, skall jag verkligen säga "klasskamrat" fortfarande eller skall jag säga "kollega" fastän vi inte jobbar på samma ställe? Fast vi är ju båda två sjuksköterskor. Dock kommer vi att från och med i höst jobba på samma sjukhus. Det skall bli jätteroligt!! Fast vi jobbar inte i samma byggnad men man kanske kan äta lunch ihop ibland.

Snart skall jag gå och lägga mig med det här tunga och hoppas på att det lättar till i morgon. Försöker på alla sätt jag kan att hålla det ifrån mig men det är svårt. Jag ger emellertid inte upp - det som bäst illustrerar mig är kanske just min envishet. På gott och ont. Det goda är att envisheten har fått mig att leva så här långt och kommit dit jag har kommit. Utan den hade jag inte varit sjuksköterska. Utan den hade jag inte varit "Heffa". Utan envisheten hade jag kanske inte tagit lika mycket skada...

//Heffa