Alfred?

Mol allena. Både bra och dåligt. Skönt att bara ta det lugnt samtidigt som många saker här hemma gör allt för att uppmärksammas. Mest högljudda är nog alla skolböcker men de försöker jag att inte bry mig om. De tar för mycket kraft och energi ifrån min hjärna så de får vänta ytterligare någon vecka. Tvätten håller jag på och tar itu med (fyra gånger på drygt en månad - snacka om rekord!!) men städningen får nog vänta lite till. SÅÅÅ tråkigt.

De ringde från en veterinärklinik för en stund sedan. Pappa hade lämnat mitt telefonnummer till en som han känner. De har en tio veckor gammal kattungehane som både är vaccinerad och chipmärkt men som behöver få ett nytt hem. Han hittades ute för några dagar sedan men är ändå inte vild utan kurrar så fort man tar i honom. Kruxet just nu är hur jag skall få hem honom, han bor nämligen inte nästgårds utan på andra sidan stan. Pappa är i Sala så han kan inte hjälpa och min fostermamma skall ringa upp senare. Hoppas hoppas att hon kan! Får jag hem honom skall han heta "Alfred". Gulligt va?


18:39

Det blev ingen Alfred. Kanske någon annan gång.

Fönstret står lite öppet. Vill höra vinden utanför. Vill att den skall distrahera stormen i mitt inre och styra över fokus till det som är "icke-jag". Vill inte tänka eller känna. Ibland är det så och då vill jag slippa leva för en stund. Tänk om vi kunde ha en "av-och-på-knapp". Då skulle den vara "av" just nu. Öppnar ögonen lite till. Vill inte att färgerna skall försvinna. De som har blivit så klara och starka - varför bleknar de så snart? Förhoppningsvis är det bara något tillfälligt men än så länge kan jag skymta färgerna och minnet utav de är fortfarande färska så det kan jag leva på ett tag.

Du skall inte tro att du är något. Du är INGEN. Ta inte för dig. Sluta tro!

Skjuter dem ifrån mig. Griper tag igen. Vill inte släppa. Känner ju. Känner det fortfarande mot mig och min själ. Ler och förnimmer det inom mig. Det pirrar inte. Falskt. Borde inte vara där.

Håller på och tappar upp ett bad för att försöka värma mig själv och sjunka in i något annat. Ligger jag under vattenytan förändras tankarna. De är mer avlägsna och är inte lika farliga.


Har badat. Lutade mig över vattnet och andades in det varma och rena. Klev in i min egen skimrande värld och steg ned i det skållheta vattnet. I min värld känner man ingen smärta utifrån. Den inuti finns fortfarande kvar fast den anas bara väldigt svagt.

Varför låtsas när jag inte är som andra och aldrig kommer att bli som andra? Kan jag då stanna i min värld för evigt och inte släppa in någon eller låta någon hälsa på? Att för evigt vandra omkring i min värld likt en undervattensvärld och bara skymta människorna där någonstans ovanför ytan, går det? Det vet jag svaret på redan och det är nej. En stund fungerar det men jag kommer aldrig få vara ifred. Förr eller senare finns det där ändå och sakta sakta plågar mig inifrån. Likt ett crescendo kommer det först lite molande och sedan stiger det i intensitet för att sedan ebba ut. Gång på gång. Återkommande med jämna mellanrum. Inte värdigt någon människa.

Våga. Ta steget. Jag kan inte. Vet inte i vilken riktning. Snälla - låt mig följa dig!




//Heffa