Ömmande händer

Klockan går långsamt framåt. Tick tack.. Tick tack.. "Ska bara ta lite prover." "Ta den vänstra, jag är svårstucken." "Nä, då måste jag flytta på sängen." Fyra stick, virkning och inte ett enda rör som är tillräckligt fyllt. "Jag måste pröva den vänstra." No kidding? Borde jag säga något? Borde jag ha sagt något tidigare? Nu i efterhand har jag fått lära mig att lyckas man inte efter två eller tre stick så skall man hämta någon annan. Ibland har man en dålig stickdag. Fast vad gör det med en sådan som jag framför sig?

Någonting kryper och river i mig. Det vill inte försvinna. Försöker fokusera på annat. "Någonting" tar ett än större grepp om mig och jag är fast. Vänder mitt ansikte bort. Gråter. Biter mig i händerna. River mig på benen. Under filten. Vill inte visa någon. "Du ska få komma in på ett rum." Ännu mer ensamhet. I flera timmar. Ytlig andning. PANIK! Hon som påstod att jag hade ett mycket vackert namn (hon heter samma som jag i både för- och efternamn!!) kommer in. Hör inte hennes steg. Hon lägger en hand på min axel. Sätter sig framför mig. Frågar hur det är. Hur skall jag kunna förklara? Vill så gärna bort. Hon ger inte upp. Håller hela tiden en hand på min kropp. Andningen bli något djupare. Krypningarna lättar. Hennes röst är mjuk. Jag vet inte hur hon ser ut men jag känner igen hennes röst. Vågar inte titta på henne. Skäms. Hon pratar lugnande. Berättar hur bra jag är. Hur stolt jag skall vara. Hela tiden en hand på min kropp. Hon tar sig tid. Hon går men kommer snart tillbaka. Det dröjer inte lika länge denna gång. Hela tiden beröring. Lugnar. "Doktorn kommer snart. Jag har flyttat fram dig men det har varit många hjärtan idag så därför har du fått vänta." Hon sitter en stund till. Länge. Läkaren kommer. "Jag är AT-läkare XXX." Jag hör bara rösten. Kan inte titta upp. Skäms. Åh nej, en AT-läkare, vad kan HON göra? ALLT, visar det sig. Det är bara mina tidigare erfarenheter som spökar. Hennes röst är också mjuk. Hon vet vad hon talar om. Hon kan inte hindra mig men hon gör vad hon kan för att lindra. "Så du sökte hjälp innan men de kunde inte göra något?" Jag nickar. "Är det okej om jag skickar en kopia på din journal till dem? De behöver verkligen feed-back på det här", säger hon allvarligt. Jag kan inte låta bli att le. Är det sant att personer gör så här mycket för mig? "Jag vet hur det är. Var glad för din diagnos. Den kan du bli av med." Hon tröstar. Håller om mig på ett annorlunda sätt. Inte fysiskt men med handling. Med ärlighet. Med empati. Ger mig gnistan tillbaka. "Du har rätt till hjälp. ALL hjälp du kan få." Hon med samma namn som jag sade att hon på ett sätt var glad att jag kom. "Det behövs resurser. Vi skall sätta igång allt vi kan." Det finns änglar ändå. Jag träffade två på en och samma gång.

Jag minns detta som om det vore igår. Så tydligt är det. Händer som berör och värmer. Ord som kärlek.


Huvudvärk och sömnlös natt. Totte ville inte låta mig sova när jag äntligen var på väg. HAN TILL OCH MED KISSADE I MIN NYBÄDDADE SÄNG!! Gissa om jag svor? Sedan röjde han runt, drog ned tomtar, släpade upp skinnfällen i sängen med mera. Då åkte han ut ur sovrummet. Och röjde i vardagsrummet istället. Suck. Det var bara att kliva upp. Igen sömn denna natt. Men men.. Det kommer fler!

//Heffa