Tomrum

Dagen har varit strulig. Schemat har ändrats och patienter har avbokats men jag har ändå lärt mig en hel del och det är alltid lika roligt! Dock tar det en del energi att springa runt på det här viset så när jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter ett tag vaknade jag till liv och var både rums- och tidsvill. Har inte gjort något utav det jag tänkt göra. Jo, bytt kattsand! Alltid något! Det gäller att hitta något positivt i allt, som regnet som alla har klagat på idag - när det regnar kan man tända ljus, dricka en kopp te och krypa i soffan med en bok! Om man är singel och inte har barn, vill säga. Det är inte alla mina kollegor som har det som jag. Tänker ibland att jag är lite bortskämd som har så mycket tid för mig själv och bara har mig själv att ta hand om på kvällarna efter en lång arbetsdag. Fast jag har ju mitt lass att draga på.. Åsa Nilsonne skrev ett citat ur en bok i sin blogg idag:

“If he had been given the choice he would rather someone had broken his leg. You did not have to explain what was wrong with a broken leg. Nor were you expected to mend it by force of will.”

När jag var liten samlade jag på en massa saker precis som många andra. Det var allt ifrån frimärken till kapsyler, brevpapper och fotbollar. Samlaråldern infaller ganska tidigt men undrar hur länge den håller i sig och vad är det som gör att vi fortsätter att samla på saker? Som ni säkert förstår samlar jag på tomtar men även på bland annat hjärtesaker och nallar. Nallar lever sitt eget liv och är som små varelser. Alla nallar har en särskild plats i mitt hem men den nallen som jag ömmar allra mest för är en "Tomtenalle" som jag fick utav min Fostermor när jag fyllde 19 år. Den har följt mig på mina resor och har hållit mig sällskap i stunder när jag saknat min Fostermor så pass att det värkt inom mig. Det kanske syns med tanke på hur rufsig han är. Eddie heter han och får symbolisera dagens tomte. Nallar har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, precis som den kan ha för det lilla barnet.

Någonting fattas inom mig men jag vet inte vad. Jag känner bara tomrummet. Kan inte förklara hur det känns men jag vet att det finns där. Vet inte vad jag skall göra för att fylla det. Totte kan det inte även om han lindrar sorgen. Saknar Prinsen men jag vet ändå att det inte är han som är tomrummet. Ibland tycks jag tro att jag kan köpa mig "utfyllnad" men jag förstår snart att det inte hjälper. När finner jag det som är rätt? Kommer jag någonsin att göra det?

I morgon är det en lite lugnare dag på jobbet om jag kan lita på det schema som är just nu. Det är inte alls lika mycket kringflackande som det har varit de senaste dagarna. Kanske kommer jag inte att vara lika trött i morgon kväll men jag tror ändå att jag avbokar morgondagens tvättid. Orkar inte. Vill bara vara när jag kommer hem. Vill inte ha några måsten inbokade. Sedan men inte nu. Nu vill jag bara göra det som faller mig in. Ännu ett privilegium för mig som är ensam.

//Heffa