Farfar

Pappa ringde. Farfar är sjuk. Han åkte ambulans till akuten. Troligen hjärtat. I december var det samma sak fast med Farmor. Hon överlevde bara några dagar.
Farfar, Du får inte dö. Du måste klara det här. Om mindre än en månad fyller Du 75, vi skulle ju träffas då. Jag har inte varit uppe hos Dig sedan Farmors begravning men Du skall veta att jag tänker på Dig!
Om Farfar blir sämre åker pappa upp. Jag vill nog också följa med. Struntar i examen och broschen och middagen. Plötsligt är det inte viktigt längre. Tänk vad fort man omvärderar saker och ting! Familjen och omgivningen är det viktigaste man har. Examen är ju bara en formalitet. Och ett minne för livet... Men Farfar, han är ändå speciell. Vi har alltid haft en sorts ömsesidig och respektfull relation. Han får inte försvinna nu, det är alldeles för tidigt. Och pappa - och hans syskon - hur skall det gå för dem? Inte skall de behöva förlora båda sina föräldrar inom loppet av ett halvår. 74 är ingen ålder. Livslängden ökar och den är INTE 74. Håll ut Farfar!

Klockan är halv tio. Klockan ett börjar broschutdelning. Lade fram kläderna och stök dem igår. De ligger här men jag ids inte byta om. Jag sitter här i en bomullsskjorta och försöker förstå vad det är som händer. Jag är egentligen inte skrockfull av mig men jag sade flera gånger till min fostermamma förra veckan att allt går för bra, FÖR bra. Jag undrade när bakslaget skulle komma men hon sade att jag har haft tillräckligt med sådant nu. Fast nu kom det - bakslaget. Av det värsta slaget... Varför försvinner de man älskar? Nu när allt börjar bli bra - varför kan jag inte få njuta utav det och träffa de jag tycker om och få se på dem med mitt "nya jag"? Det här får inte hända men det händer ändå.
Tårarna rinner. Jag förstod på pappas tonläge när han ringde att det hade hänt något. Han lät likadan som förra gången. För ett halvår sedan. Sådant sitter i. Känns som deja vú.

Det är skönt att skriva. Kan fortsätta hur länge som helst men nu måste jag försöka ta reda på mer vad som har hänt. Det här att bara sitta här och inte ha kontroll är fruktansvärt. Även att hela tiden få andrahandsinformation är frustrerande..

Älskar Dig, Farfar!!

//Heffa