En själens promenad i naturens boning. Ibland är det välbehövligt.
Vattnet är stilla men en plötslig vind får det att börja strömma. Lövet som tidigare bara flöt börjar röra sig och flyter med strömmen bort till horisonten. Efter ett tag syns det bara som en svart skugga och efter ytterligare en stund kan man bara skönja att det funnits en kontur av något ting. Detta löv har nyligen fallit från det träd som gett det kraft och styrka. Årstiden har dock gjort att livet falnat mer och mer. Färgen tynar bort och slutligen all kraft. Lövet faller men det ser ut som om det fått liv igen då vinden suger tag i det och flyttar det långt ifrån dess ursprunliga hem. Någon sparkar till det och så småningom hamnar det i vattnet. Lövets konstruktion gör att det finner sig till rätta på ytan. Än ett litet tag tänker det inte ge upp. Ytan är dessutom behaglig att vistas på. Att bara flyta med. Att bara vara. Små vågor skapar lite obalans men det anpassar sig snart. En droppe regn gör lövet lite tyngre. En liten bit hamnar under ytan men än är det inte redo att ge efter. Vad gör väl en droppe? Pusten från ovan får droppen att sälla sig till det stora blå.
En vind sätter fart på lövet och det blå. Är det redo att ge sig av mot nya äventyr? Mot ett land långt borta? Kanske. Kanske inte. Man kan inte alltid hindra det som sker. Det måste följa med strömmen bort mot oupptäckta länder. Kanske kan det åter bringas liv och så småningom växa upp till något nytt.
Strömmen upphör bortom horisonten där solen värmer och skänker tröst. Tröst till ett visset löv. Trösten inger hopp. Hoppet ger nytt liv. Livet gör att det börjar växa. Än en gång börjar allting om på nytt.
//Heffa
5 kommentarer:
Vilken vacker berättelse du har skrivit om livet. Som jag har skrivit förut så tycker jag att du har ett härligt sätt att skriva på.
Visst är det så att vi alla stöter på motgångar här i livet men det är vi själva som bestämmer hur vi ska tackla dem. Ibland så ligger vi på topp och ibland på botten, det som vi inte vet något om är skrämmande men det är nyfikenheten som ibland håller i alla fall mig på ytan.. visst är det så att ibland kan vi inte själva råda över det som sker utan måste bara gilla läget..
Ja det blir en förvirrande kommentar från en otrolig trött finula :)
Tack både Inkan och Finula för de värmande orden! Lät bara mina fingrar spela över tangentbordet utan att tänka alltför mycket och det var jättehärligt att skriva så!!
Härlig text! Även om man inte är på det djupa humöret och låter löver representera livet så kan det stå för mycket annat. Tänkte på min underbara springrunda genom lidingöskogarna i "tidig höst"-färger. Det är såna avbrott i det vanliga livet man behöver...
Snart kommer uppdatering i min blogg...
Kramkram
Ja få saker förgyller livet som djur. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan.
Jättefint skrivet. Fängslande och inspirerande. Och angående Anders låt "En himmel som är blå" så släpper han en fullängds-CD så småningom med bl a den låten. Ha en trevlig fortsättning på veckan./Kram Thor-Björn
Skicka en kommentar