"Ska du verkligen...

...kasta den där?" "Ja, det skall jag verkligen göra!" Så har det ofta låtit senaste tiden mellan mig och mamma. Eftersom jag numera är sambo har många utav mina gamla saker fått stå åt sidan. Väldigt mycket har kastats, till min mammas stora förtret, och det har känts som en nystart. Mamma är ibland helt förtvivlad när hon får veta vad jag har kastat men jag tycker det är skönt och så har jag valt att inte berätta något för mamma i förväg med risken att hela mitt hem då skulle få inhysas i hennes redan överbelamrade hem. Positivt är dock att efter mina "kastar-tag" har mamma följt efter och faktiskt börjat rensa ut en hel del. Ändå håller hon fast vid mycket eftersom det är minnen efter avlidna personer. Jag har istället börjat resonera att man inte hela tiden kan leva i det förflutna (ja, sambon inverkar väldigt starkt på mig!) och avlidna personer kan man faktiskt ha i tankarna och kanske inte i den lilla stenen som står i bokhyllan. Allt man själv har gjort kan man inte heller spara. "Kan du inte göra en hylla i klädkammaren där du kan ha det du gjort?" Herregud vilken påfrestning min mamma kan vara! Skall jag resonera så så fylls hela hemmet!! Idag visade mamma mig vad hon hade sparat som jag hade gjort. "Släng den." Mamma tittar förvånat på mig. "Ja, släng den. Vad skall du med den till?" "Men jag är ju en mor!" "Det är du även om du kastar den." Sagt och gjort. Finns nog hopp för mamma också. Ett steg i taget bara.

Snart bara skall jag ha mitt körkort. Därför är det dags att läsa lite mer i körkortsboken. Eller åtminstone somna med den på magen. :D Det man inte vet, det lider man inte av. Jag skall vara lyckligt ovetande i dag i alla fall tror jag...

//Heffa