Den frivillige golfaren

Igår var en lyckans dag. Igår var dagen när jag fick mitt Gröna Kort och nu alltså är på väg att sänka mig till 36 i hcp. Vilket jag egentligen har klarat av. Gick en runda tidigare där jag spelade på hcp 34,5.

Jag är stolt! Jag klarade teorin och jag klarade uppspelet fastän mitt inre var i uppror. Spyan ville gärna komma ut och händerna darrade som ett asplöv. I sann Heffaanda blev jag tvungen att bli färdig med teorin först. Tvångstankar. Jag vet. Hitintills har jag inte vågat släppa på dessa. Jag lämnar alltid in prov/tentor först och 'so far so good'.

Efter detta glädjande besked blev det starköl på golfbanan tillsammans med sambon och en annan tjej som också klarade sitt Gröna Kort. Jag vet inte hur många 'grattis' som slank ur oss eller hur många gånger vi skålade. Härligt var det i alla fall. Glad är jag.

Berusningen späddes på hemma. Vin. Lite rund under fötterna. Skön känsla för en gångs skull. "Ska vi inte åka och slå på rangen?", frågar sambon. Klart jag är på! Någonstans i bakhuvudet vet jag att alkohol och idrott (är golf en idrott?) inte går ihop men just den dagen förbisåg jag det. Jag var så lycklig och ville spela för första gången på 'riktigt'. Sagt och gjort. Det gick bra. Jag slog långt och en hel del hyfsat raka. Balansen efter svingen var sisådär. Fast vad gjorde det? Jag var ju ändå så hiskeligt lycklig!

För att spä på golftorskarnas liv lite mer hyrde vi "Den ofrivillige golfaren". I know, hur töntigt är inte det men jag är fast i detta mitt nya liv och kommer aldrig vilja lämna det! Kanske borde döpa om bloggen till "En amatörgolfares dagbok". Eller kanske helt enkelt starta en blogg till.

//Heffa - den frivillige golfaren!