Sitter här och väntar på att min fostermamma skall komma. Vi har inte setts på över två månader och jag saknar henne jättemycket. Hon gav mig den näring jag behövde för att kunna börja leva för första gången någonsin. Visste inte ens vad det innebar att leva. Till en början var det läskigt och jag blev rädd för det som hände. Det kände som om jag levde någon annans liv innan jag faktiskt förstod att det var så det skulle vara. Medan jag tog mina första stapplande steg på den väg som var livet fanns hon hela tiden bakom mig för att stötta upp mig var gång jag var på väg att falla. Hon lärde mig inte bara hur det var att leva utan också hur det var att verkligen älska och bli älskad.
Hon var en stor del av mitt liv under en längre period och hon kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. Den dagen jag får egna barn ser jag henne som en Mormor. Tänkt om jag kunde ge tillbaka något av det hon har gett mig. Hon är en helt underbar människa och tyvärr är det inte alla förunnade att ha en sådan person i sin närhet. Fast jag är lyckligt lottad.
När mitt liv vändes upp och ned fanns hon där tidigt även om det inte var i en roll som fostermamma. Det blev hon först några år senare. Nu är hon en utav de starkaste lysande stjärnan på min himmel och jag kommer att vara henne evigt tacksam. Älskar henne så..
I morgon sätter studierna igång. Verkligen ingenting som jag ser fram emot. Det är HUR MYCKET SOM HELST och de första veckorna kommer jag att samtidigt jobba heltid. Suck.. Jobb på dagarna och plugg på kvällarna. Jag som inte ens är vid liv efter halv sju på kvällarna. Hur skall det här gå? Jaja, jag har ju trost allt min envishet och hitintills har jag ju lyckats!
Helgen har varit lugn och jag har njutit utav min ensamhet, för en gångs skull. Så är jag kär också. I min nya dator. Har haft ett väldigt tajt förhållande med den sedan igår. Vi har knappt kunnat hålla händerna i styr. Vi har till och med varit i sängen tillsammans! Som jag har skrivit. Hur många sidor som helst. Ideérna bara flödar och det tar aldrig slut. Helt underbart! Undrar var det slutar..
Prinsens frånvaro är jobbig. Det var mindre än en vecka sedan jag såg honom sist men jag saknar honom jättemycket i alla fall. Hoppas verkligen att de flyttar tillbaka så att jag har honom nära mig hela tiden. Fast han sade i telefonen sist att när han blir större så flyttar han in i lägenheten bredvid mig. Det spelar ingen roll vart jag bor, han skall bo nära mig ändå. Alltid när någon säger att han skall bo med sin mamma och pappa hela livet så säger han att han skall bo bredvid mig. Min lilla älsklings-Prins!!
Kanske skriver lite mer senare efter att min fostermamma har varit här.
Fortsatt trevlig helg!
//Heffa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar