Maktlöshet

Älskar det jag gör, inget ont om det. Det finns dock en stor stor nackdel och det är en enorm känsla utav maktlöshet emellanåt. Som nu ikväll när jag åkte hem med tåget. Såg en gammal patient som satt och mer eller mindre sov. Han var svettig och såg påverkad ut. Människor runt omkring honom pekade och skrattade. Som tur var så var han inte medveten om det som hände i hans närhet. Tänk om jag hade kunnat hjälpa honom tidigare på något sätt. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde. Patienten var dock inte mottaglig för någon hjälp så därför kunde jag inte tvinga honom. Allt vilar inte på sjukvården för att patienterna måste ta eget ansvar också. Jag tror att det är svårt att bli "frisk" om man inte vill.

Jag kan tänkta mig att många patienter blir frustrerade när de inte blir hjälpta här och nu, eller att de känner sig obotligt sjuka och inte KAN bli hjälpta. Jag har varit där. Jag har varit på botten. Trodde inte att det kunde vända. Att det bara fanns en utväg. Nu vet jag bättre och jag kommer att vara mig själv evigt tacksam för att jag uthärdade stormen och jag hoppas att jag kan vara ett stöd för andra.

Har varit på studiebesök idag på nya jobbet. I nästan fyra timmar var jag där och jag trivdes jättebra! Arbetskamraterna verkar trevliga och det är mycket nytt att lära sig. Sådant gillar jag. Helt plöstligt har all fysik som jag läser nu fått ett ansikte och jag har något att navigera efter när jag läser. Så i helgen blir det plugg för hela slanten!!

Efter studiebesöket blev jag upphämtad av mina gamla klasskompis och hennes sambo varefter vi for och handlade. Sedan blev det god mat och vin (dock bara ett för min del, magen säger ifrån lite grann).

Nu sitter jag i sängen och skriver. Ögonen svider men jag kan inte somna. Kanske kan skriva klart rapporten från studiebesöket. Så har jag en uppgift mindre i helgen.

//Heffa