"Tack för den passningen!"

"Du har så fin figur. Vad fin klänning du har!" Kollegorna står och pratar inne på sköterskeexpeditionen. Jag kommer in. "Du är med i min klubb, vi överviktiga!" Kommentaren riktas mot mig. Tre par ögon riktas mot mig också. Två utav dessa par, som inte innehas utav kommentarsägaren, ser förvånade ut. Mina ögonpar är nog lika förvånade. "Tack för den passningen!" Jag blir helt paff. Visst, jag är inte pinnsmal men jag är heller inte ÖVERVIKTIG. Får högre makter ta vilka ord de vill i munnen?

I vanliga fall brukar jag snabbt komma med en replik men nu fick jag tunghäfta. Precis som när jag var på återbesök hos min husläkare. Jag har kommit så pass långt att jag ser den verkliga Heffa när jag tittar i spegeln, jag ser inte en 1000-kilosklump men ändå kunde jag inte säga ifrån. Hur kan någon säga så, särskilt med en sådan position? Tänk om jag hade varit inne i en ätstörningsperiod. Då hade jag straffat mig själv efter att fått höra något sådant. Då den tiden begav sig klarade jag inte av att få höra något om min kropp. Jag tolkade allt fel. Vad tänkte makten på? Säger hon så till andra också? Nu måste väl ändå de flesta vara medvetna om hur samhället fungerar och hur främst unga tjejer/kvinnor har förvridit synen på sig själva? Som en högre makt måste det ingå i yrket att vara upplyst. När hon så småningom gick blev de andra två upprörda och sade att jag inte alls var överviktig. "Tänk om du hade haft en ätstörning. Hon känner ju inte ens dig!" Fast jag tog inte åt mig. Jag blev bara mest orolig för hur hon kanske beter sig i andra situationer när hon har en osäker patient på rummet. Kan hon känna av när sådana kommentarer inte passar sig?

En gång i tiden gick en mycket stor del utav dagen till att tänka på mat. Fokuseringen på detta kunde avleda alla andra känslor som var för outhärdliga att känna. Känslor som kunde ta död på mig och nästan lyckades. Det är en tid jag ibland vill glömma men som jag ibland vill ha kvar och dra lärdom av. Vill så gärma sprida min kunskap om hur man kan ta sig upp när man befinner sig i det mörkaste djupet. Kanske kan jag även förmedla vad jag vet till sjukvårdspersonal som inte ser människan utan bara hennes beteende. Det finns en anledning till att man skadar sig, en anledning till att man hatar sig själv så mycket att man gång på gång måste straffas. Bortom detta finns ofta en mycket mörk och otrevlig historia som man inte vill att någon skall bli utsatt för. Ändå händer det och därför måste personalen, andra också för den delen, se till hela människan och vad som finns bakom henne. Be henne ta av sig ryggsäcken och fråga om han kanske kan plocka upp något där. När ni har set det hon plockar upp, då vet ni, att för att hålla ihop sig själv så måste man skada sig. Skadorna slutar sen när man med hjälp plockar fram mer och mer i väskan och tittar på vad det verkligen är. När man kommer så långt och kanske kan tänka att det - i motsats till tidigare - kanske inte är ens eget fel då kan tankarna börja förändras. Lååångsamt, lååångsamt... Ett steg i taget. När de svarta tankarna kommer får man gå tillbaka. Hur var det nu egentligen? "Det är inte mitt fel!"

När man till slut har vänt alla sina tankar till att vara mer positiva och "verkliga" kan skadorna börja klinga av..

Att få den passningen som jag fick ovan under en processen till skadefrihet hade den kunnat få förödande konsekvenser.

Nu är jag frisk så nu tar jag inte åt mig men jag undrar ändå hur det kan gå får andra som får den kommentaren som är riktigt sjuk. För mig är det viktigast att må bra psykiskt. Har man någon gång mått dåligt är man så tacksam när man får stunder att lycka. Kommentarer som ovan kan vända denna lycka snabbt.

Om jag är "överviktig" gör ingenting. Nu har jag börjat att njuta av livet och det är viktigare än allt annat! Då kommer en sak som vikten ganska långt ned på min prioriteringslista.

Vad tycker ni om den högre maktens kommentar?

//Malin