Heffa=matte

Blir inte riktigt klok på min mage. Natten spenderades till stor del sittandes framför toaletten. Hade ingenting att få upp förutom magsaft. Benen var svaga och jag orkade knappt gå. Hade (har) feber också vilket jag inte haft tidigare i kombination med magen. Inser att jag måste ta tag i det här, spyr ganska ofta på mornarna (nej, jag är INTE gravid!) och har nästan ständigt ont i magen. Haken är dock att jag inte har lust att träffa min läkare igen, inte efter förra besöket. Tänker inte utsätta mig för att bli så kränkt ännu en gång. Jag ÄR inte min gamla diagnos och jag ÄR och har ALDRIG VARIT så som förväntas av personer med denna diagnos. Fast denna stämpel är svår att sudda bort, den finns där och det känns som om den lyser röd när läkaren öppnar upp min journal. Hur kan man förändra denna inetsade inställning?

Visst, jag kan försöka byta läkare men dagens "Vårdgaranti" fungerar inte riktigt som politikerna har tänkt att den skall fungera. Så om jag vill byta läkare måste jag skriva på ett papper varpå jag ställs i kö för att få en annan läkare som kan ta emot mig i mån om tid eftersom jag inte tillhör dennes område. Jag vet, jag har suttit och tagit emot samtal från upprörda patienter och jag har tagit emot kritik från kollegor när jag försöker måna om patientens bästa.

Detta är alltså vad jag har att vänta mig. Antingen får jag gå till min läkare eller ställa mig i kö hos någon annan och därmed få vänta i bästa fall "bara" ett par månader innan jag får en tid. Förmodligen kommer jag att försöka stå ut med mina magbesvär. Det finns ju de som har det värre!!

Totte ligger i mitt knä och sover. Han är nästan alltid där jag är. Till och med i natt när jag spydde så följde han med mig upp varje gång. Har svårt att sätta mig in i min nya "matteroll". Hur skall jag lyckas se till att denna lilla varelse får sina behov tillfredsställda? Hur vet jag om jag gör rätt? Det är BETYDLIGT mycket lättare med barn. Att ha Prinsen är inga problem och där märker jag vad han behöver utan att jag gör så mycket. Den instinkten finns där. Jag vet när han är hungrig, jag vet vad jag skall göra när han vaknar med mardrömmar eller när han hostar och har svårt att andas, jag vet när han är ledsen och när jag skall trösta honom. Prinsen kan jag ta hand om men en katt? Jag är uppväxt med både hundar och katter men ändå så känner jag mig så osäker och vad värre är så skall jag lämna honom ensam i morgon när jag jobbar. Hur skall det gå? Det svider redan i hjärtat när jag tänker på det. Samvetet kommer verkligen att få sig en rejäl törn.

Nu skall jag dricka lite te och göra vad jag kan för att ta hand om min mage och min feber. Kanske lägga mig i sängen tidigt och titta på tv?

//Heffa