Älskade arbete - SÅ KRÄNK MIG EJ!

Jag vet, jag har inte varit här inne på länge men det har inte funnits någon energi till det. Jag tar mig till och från jobbet men inte mer än så. På jobbet är jag fullt koncentrerad men sedan vet jag inte vad jag gör. Mina tankar är inte mina. Mina handlingar är inte de som jag har för avsikt att göra. Ibland vet jag inte hur jag har tagit mig från plats A till plats B. Konstigt hur det mänskliga psyket kan fungera. På jobbet är jag fokusera till 110 % och skulle aldrig göra ett misstag på grund utav mina konstiga tankar. Där är jag fortfarande "glada syster" och gör det jag skall och lite till. Som förra veckan. Då var vi två rum som samsades på en apparat och i fredags kväll fick vi inte igång den apparaten ordentligt efter ett strömavbrott så då var vi TRE rum som fick samsas på en annan apparat med en hel del förseningar till följd. Ändå gick det bra och fastän det blev två nya apparater för mig på en och samma vecka så lärde jag mig snabbt och jag tackar innerligt mitt fotografiska minne för det. Sådana saker gör mig stolt och nöjd men det rinner snabbt av mig när jag kommer hem.

Minnesluckor. Ofta. Tunnelseende i affären. Substanser i kroppen i enorma mängder som ändå inte får mig på fall. Jag vandrar omkring i en dimma hemma. Vet inte vad jag gör. Längtar tillbaka till jobbet då jag är klar i huvudet. När jag ÄR någon. När jag inte är ensam. När jag inte KAN vara ensam. Just nu finns ingen hjälp att få. Måste ta mig igenom det här ensam men jag vet inte hur det skall gå.

Det värsta jag har hört den senaste tiden är när en viktig person sade till mig när jag befann mig i "min" värld var att "dig vill jag inte bli behandlad av". En kränkning som fick mig på fall den dagen. Om denna person fick se mig i action på arbetet så skulle personen ifråga aldrig ha uttalat sig så. Jag är artig och trevlig mot patienterna, de ger mig kramar och presenter, jag har fått lära kollegor nya saker på de andra apparaterna denna vecka och jag har känt mig oerhört kompetent. Skulle jag befinna mig i "min" värld på jobbet så skulle jag inte gå dit. Jag skulle aldrig riskera patienternas säkerhet. Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket för det. Mitt jobb är mitt allt.

Vet att det inte är så konstigt att jag är som jag är just nu med tanke på allt som har hänt; pappa, annat strul i familjen, avsaknaden utav en mamma, flashbacks m m. Om jag inte reagerade så vore snarare det ett tecken på att det är fel. Jag är en produkt av miljön. Jag är inte mer än människa men jag gör vad jag kan för att överleva.

I morgon är det jobb igen och jag längtar så oerhört. Jag vill behandla patienter, importera planer, hjälpa patienter vidare i vårdkedjan och få känna att jag ÄR någon. Vill bort ifrån dimman. Vill känna min kropp igen. Vill veta var min kropp tar slut och omgivningen tar vid.

Vad jag önskar mig idag, denna söndag förmiddag, är att min Fostermor kommer och håller om mig. Kanske kan hennes famn agera gräns för min kropp och kanske kan hennes värme nå fram till mig och få mig att se klart. Vill så gärna älska livet. Vill så gärna ta itu med mitt förflutna och komma vidare.

Andra pratar om att jag måste ut och festa, ut och träffa folk och en pojkvän men hur skall jag kunna träffa andra när jag inte ens kan stämma träff med mig själv eller ens känna min egen kropp?

Jag kämpar. Jag försöker men det är svårt utan hjälp. Jag kan bara hoppas. Och tro. Jag är i alla fall otroligt glad över mitt lyckobringande arbete.

Fortsatt trevlig helg till er allihop!

Kram

//Heffa