Fast i böckernas våld

Mina tankar söker sig ständigt tillbaka till boken som jag läste ut i går. Jag säger titeln tyst för mig själv och låter orden rulla runt i munnen. Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Orden känns som skumgodis i munnen! I ett ställe i boken skriver författaren av en dikt utav Karin Boye.

Min stackars unge

Min stackars unge, min mörkrädda
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.

Se du skall veta, att allt levande
djupt inne är av samma slag.
Som träd och örter kan det växa trevande -
dras uppåt av sin egen lag.
Och träd kan fällas och blommor bräckas
och grenar tvina med förstörd kraft,
men drömmen gömmer sig - och vill väckas -
i var levande droppe saft.
Karin Boye


Titeln på boken kommer från denna dikt och jag visste att den påminde mig om något men när jag såg den kunde jag faktiskt inte koppla den samman med denna älskade dikt. Jaja, man kan inte alltid komma ihåg allt.

Den senaste tiden har jag haft det svårt för att koncentrera mig på att läsa men ändå har jag tagit mig igenom ett par böcker. Dock märker jag att jag istället fokuserar ganska mycket på språket. Som när jag nu till exempel läser En kvinna att älska utav Theodor Kalifatides. Han lyckas experimentera med orden som ingen annan. Han blandar ord och sätter dem samman i de mest omöjliga haranger och låter läsaren använda alla sina sinnen. Om det vore möjligt skulle man nästan kunna smaka och lukta på hans verk. Trodde inte att jag skulle fascineras så. När jag nu sitter och tänker på olika böcker kan jag inte låta bli att tänka på varför jag inte söker in på universitetet och läser en kurs i litteraturvetenskap. Jag älskar böcker, jag älskar ord, jag älskar det svenska språket. Icke att förglömma att jag förundras över litteraturens inverkan på mänskligheten.

Är det fler än jag som ibland fastnar mer för språket i en bok än själva historien? Måste bara nämna en annan bok som kanske mer än någon annan leker med svenska språket - Ett öga rött skriven utav Jonas Hassen Khemiri. Han skriver med ett språk som ständigt lockar till skratt och låter läsaren förstå hur lätt missförstånd kan uppstå - både vad gäller språket men också kulturen. Har ni inte läst den så kan jag starkt rekommendera den!

"...Jag hade just lärt mig krypa omkring på alla fyra i det nya språket, famlande efter den svenka paradisträdgårdens lönndörr..." Citat ur En kvinna att älska. Vad finns mer att säga om det än att det är genialiskt?! När författaren skriver något sådant, är han/hon då medveten om vilken slagkraft det har? Känner författaren direkt att meningen kommer att bli en hit? Om jag hade tid och möjlighet skulle jag mer än gärna leta igenom den svenska bokskatten efter liknande fantastiska kompositioner och bara låta de fara igenom mitt huvud. Meningar som den ovan påverkar mig mycket och kan få mig att känna mig berikad på kunskap. Tack alla ni författare där ute som skänker mig sådan glädje!

Mina böcker är min borg. Jag känner mig som en av de utvalda att kunna glädjas åt dem när jag drar med mina fingrar längs bokryggarna. Ibland sitter jag och bara tittar på mina bokhyllor och känner hur värmen sprids i min kropp. Jag ÄLSKAR böcker!

Idag har jag varit hos Mumin och hennes sambo. Vi pratade en del och åt mat och fikade. Självklart kunde jag inte låta bli att beundra hennes stora fina mage! Lillkillen(?) beräknas komma idag men verkar vänta på sig. Han är kanske inte riktigt redo för den stora världen ännu men den stora världen är redo för honom! Välkommen till jorden min Vän, välkommen hem!

//Heffa