Har tittat på friidrott idag och som alltid fascinerats utav en gren: GÅNG! Hur blir man gångare? Jag menar, alla är vi gångare men varför väljer man att tävla i det? När upptäcker man att man har talang? Är det redan när man som liten tar sina första steg? "Jojo minsann, det där är en riktig gångare!" Beror det på hur säkra stegen är? Eller kan det helt enkelt vara så att man behöver em säker gång och trasiga höfter? Gångarna på tv påminde mig mycket om en "fejkbarbie" jag hade när jag var liten. Hennes ben var inte som andras ben. De var mer gummiaktiga och höfterna lite "slappa". Fötterna kunde man forma som man ville.
Jag skulle vilja se den förälder som står och hejjar på sitt barn ute på gatan. "Kom igen, Kalle, 1 mil till! Det ser jättebra ut men nu har du tagit 2 löpsteg så snart är du diskad! Då kommer jag med flaggen!" Just detta, att när löp... nej, jag menar gångarna, går i mål så småspringer de innan de lyckas stanna. Hur töntig ser inte det ut? Och det här med funktionärerna, kan de verkligen se varje steg och bedöma om det är gångsteg och inget annat? När 1:an och 2:an kom mot mål sträckte de armarna i luften och då såg det ut som om de sprang. Men vad vet jag med mitt otränade öga? Jag har ju bara gått i 27 år.. Även om jag inte har VM-guld i det..
//Heffa
1 kommentar:
Hehehehe...
Skicka en kommentar